Under de senaste veckorna har jag funderat på begreppet kärlek. Man blir ju intresserad pga utsidan, men man blir kär i insidan. Och nu när Colins kärlek försvunnit, så betyder det alltså att min insida har förändrats. Det tycker jag är skrämmande.

Under sommaren och hösten har jag inte varit samma Emma som tidigare, jag har jobbat och pluggat för fulla muggar, och kärleken har jag väl bara antagit att den skulle finnas kvar. Men kärlek måste ju vårdas, precis som alla andra förhållanden.

Kärlek kan inte försvinna, tror jag, på en månad eller ett halvår. Kärleken går upp och ner, jag har inte alltid känt mig superkär och imellanåt har jag inte känt någonting alls, förutom stress och oro. Men jag har alltid varit lycklig när jag har varit med Colin, vilket för mig är just kärlek. När vi inte setts har jag tvivlat på om vi är rätt, men direkt när vi setts, känner jag att "Jo, det här är så jävla rätt". Jag har alltid känt i kyssarna och i närheten, just kärlek. Viljan av att utvecklas tillsammans med Colin har alltid funnits där.

Så nu när kärleken mellan mig och Colin är över, så hoppas jag verkligen, att vi kommer att förbli goda vänner, att vi kommer träffas oftare än en gång i halvåret. För att, jag kan fortfarande vara lycklig med Colin. Jag måste bara vänja mig med att närheten måste komma från någon annan. Och jag läker mitt spruckna hjärta varenda dag, när det är helt läkt, då kommer jag att känna den här känslan igen, med någon som känner likadant.



Tack Colin, för all lycka.