Två veckor har gått idag. Med mycket färre tårar än vad jag kunde anat. Vad betyder det egentligen? Jag som alltid gråter, varför kan jag inte gråta nu? Det känns som att jag under dessa veckor gått runt och väntat in bättre tider. Som att jag, inte varit just, jag.

Jag har alltid varit en av de gladaste, smartaste, mest generösa och kärleksfulla människor som jag vet. Dessa veckor kan jag inte ens komma ihåg vad jag hört, jag kan komma på mig själv med att stirra ut i oändligheten, för att sedan se att någons läppar rör sig, och pratar med mig. Detta är självklart normalt i en situation som denna.

Tre förhållanden har jag haft. Tre gånger har jag blivit lämnad, för att kärleken tagit slut hos den andre. Jag undrar bara vad det är jag gör. Är jag kanske FÖR kärleksfull? Jag har alltid tyckt att det är min mest positiva sida, men kanske är det den som jag måste lära mig att lägga band på? Får jag andra människor att känna sig mindre kära i mig än vad jag är i dem?

Jag talade förut med min gamla pojkvän, vi var tillsammans i 16 månader. Det var aldrig ett förhållande som det med Colin, men ändå. När jag pratar med honom idag, säger han att han aldrig slutade vara kär, att han bara trodde att han inte var kär längre. Jag kanske måste, lägga band på mig själv. Jag kanske är för uppenbar?

Jag kan ju dock bara vara jag. Men det senaste halvåret har jag inte varit jag. Jag har tänkt för mycket på framtiden, tänkt på att spara pengar, jobba mycket, plugga hårt. Men vad spelar framtiden för roll om jag inte får leva min framtid med de människor jag älskar? Om jag tappat bort vänner, släkt och kärlek på vägen, vad tjänade då allt slit till?

Jag måste hitta tillbaka till den Emma som levde för dagen. För utan idag, finns inget imorgon.