Vägen tillbaka, till den lyckliga Emma måste börja nu. Så tänkte jag inatt innan jag somnade. Det är mitt liv. Och jag är bra. Jag är värd att vara lycklig. Jag ska göra allt, för att jag ska le igen, av hela mitt hjärta! Vara den Emma som människor älskar.

Så jag spelade hockeymatch imorse, och jag spelade utav hela mitt hjärta, med våra juniorer. Jag slet som ett djur, var helt utmattad efter varje byte. Jag behöver bli av med mina negativa energier. Jag gjorde vårt enda mål, det var skönt, det var en befrielse, det var ett steg i rätt riktning, jag är fortfarande samma Emma som jag var för en vecka sedan och det var så skönt, att jag tillome bjöd på en målgest.

Igår var jag hos Erik. Sara, Fluff och Saras kompis Emeli var där, det var trevligt, jag var för några minuter lycklig igen, fastän orden ligger och gnager i bakhuvudet. Det kommer de göra ett bra tag till, men sån är kärlek, jag får minnas våra fina stunder tillsammans, de är många, mycket fler än med någon annan människa. Det älskar jag dig för. I mitt hjärta finns en plats som alltid kommer att vara Colins, även om han kanske aldrig kommer att få den tillbaka, så finns den där, och just den lilla delen av hjärtat är faktiskt lycklig. Resten känns just nu som nekros. 

I mina ögon har jag alltid sett en gnista, under dessa år vi haft tillsammans, en vilja att kämpa för det jag vill, du har inspirerat mig! Nu när jag ser mig i spegeln så ser jag tomhet i mina ögon, som att jag är ett skal, det finns ingenting där inne. Så nu ska jag arbeta med mig själv, jag vill finna den där glimten i ögat igen, den som är beviset på att människan mår bra. 

Att Colin förlorat mig, och att jag förlorat honom, är sorgligt, och det är Colins förlust. För jag går rakryggad ur detta, med vetskapen om att jag kan älska någon av hela mitt hjärta, att jag kan känna det jag känt, det är ju ett bevis på att man lever och det finaste man kan göra, är just att älska någon på det sättet. 

Men nu börjar min väg tillbaka. Jag vill, jag kan, jag ska!