Igår gjordes det klart att Uppsala förlorar Bandfinalen till Stockholm. Nästa år blir det sista året bandyfinalen hålls på Studenternas och det suger. Jag tycker att det är så fruktansvärt tråkigt att allting ska ske i Stockholm. Bajs.

Emma Stark: "Vi gör en gudfadern.."

Emma Johansson: "Okej!"



Slutade som alltid såhär...

Att så mycket kan bli klart i huvudet under en kväll är väl egentligen galet. Idag faller alla bitar på plats. Jag sa att this time I'll be bulletproof, jag ljög. Jag inser att jag verkligen har dem bästa vännerna i världen. Jag har insett att hur jag än söker så kommer jag aldrig att finna någonting. Jag inser att det är lätt att hålla käften och svårare att säga som det är. Det är svårt att tycka om mig, vilket jag just nu börjar förstå. Ingenting blir någonsin som man vill. Lycka varar aldrig. Det känns som att jag just nu är den mest värdelösa människan i världen.

Idag är en riktigt dålig dag. En riktigt, riktigt, riktigt dålig dag.

Gud så glad jag är att jag fått den praktikplats jag fått. Människorna där är helt underbara, både personal och patienter. Att man kan ha så nära till skratt på en avdelning med idel dåliga nyheter och hemska diagnoser. Att ha spenderat två veckor hittils på onkologen har verkligen öppnat mina ögon. Jag kan se världen ur en sundare och mer värdig synvinkel. Jag ser allting annorlunda mot vad jag gjorde för två veckor sedan.

Jag är så tacksam att jag fått träffa dessa människor och att jag får en erfarenhet för resten av livet. Mitt blivande jobb är så mycket mer än bara ett jobb. Det är ett ständigt utvecklande av sitt eget psyke och sin egen personlighet. Tror att god karma i slutändan lönade sig för mig den här gången!

Ta vara på tiden med era nära och kära. Berätta hur mycket dem betyder, en dag kan det vara för sent, eller för kort tid kvar att komma på allt man vill säga.